Invigningstal av Göran Hermerén, RAVINEN 21 maj
Det är en stor glädje för mig att få inviga denna utställning av Ulla och Gustav Kraitz konst, och att få göra det just på denna plats. RAVINEN hade inte funnits om inte Gustav och Ulla i flera decennier arbetat för att förverkliga idén om ett sådant kulturhus här i Norrviken.
Båda konstnärerna, sedan länge bofasta här på Bjärehalvön, har också som säkert alla här vet, haft internationell framgång med utställningar på många håll i världen, i USA, Kina, och en rad europeiska länder som Frankrike, Tyskland, Ungern…
Från början var Ulla målare och Gustav skulptör. Gustav började tidigt arbeta med keramik och experimenterade med en kinesisk brännteknik och glasering – och utvecklade en unik teknik som också tilldragit sig stort intresse i Kina. Jag minns att en delegation kineser besökte Gustav i Fogdarp för några år sedan för att studera hans teknik.
Utställningen på RAVINEN ger en fin bild av Ullas och Gustavs konstnärskap. Vi ser hur de arbetar med både geometriska former som klot och kuber samt med organiska formelement som utgår från kroppen och naturen.
Göran Christenson har varit curator, och den fint arrangerade utställningen visar – som också framgår av hans utställningstext – hur två från början olika konstnärliga uttryck och temperament mer integrerats med tiden, inte minst i samarbetsprojekt som Wallenbergmonumentet i New York.
Det innebär att vi ser en förändring i de individuella konstnärliga uttrycken, från mer tydligt föreställande bilder, särskilt i Ullas måleri, mot allt större förenkling och abstraktion inte minst i hennes kollage. Men utvecklingen är inte entydig.
Det finns också en konstans i förhållningssättet till det konstnärliga uppdraget. Båda konstnärerna har valt sin väg utan att snegla på modetrender i konstvärlden. Båda har i sitt arbete en stark integritet.
Tittar man närmare på de skenbart realistiska och föreställande verk som visas i utställningen, skulpturer som Samtal eller målningar som Boken slår ut, upptäcker man en långt driven abstraktion; det är en upplevelse av något eller ett medvetande om något som gestaltats; de avbildar inte vissa bestämda tvillingar eller träd. Bildspråket är lätt att avläsa, men verken innehåller mer än vad första ögonkastet låter antyda.
Det upplevs också starkt i installationen av kuddar i rummet mot havet. Ulla och Gustav har skulpterat och bränt kuddar i olika storlekar och fascinerande glasyrer. I bland annat Stockholm och Lund finns även kuddar placerade i parker. Kuddar har en funktion i våra liv som inbjuder till symboliska tolkningar, och de har också en intressant historia i konsten, som framgår av katalogen.
Att deras verk innehåller mer än vad som omedelbart möter ögat blir kanske allra tydligast i de många små och stora kvinnotorsos som finns i installationen i stora salen. Här har kropparna förenklats, allt oväsentligt är borta, konsten är utpräglat estetisk i den enkla meningen att ingenting kan läggas till och inget kan tas bort utan att verket blir sämre.
I samma rum finns också en monter, som bland annat innehåller föremål i fantasieggande former, vissa påminner om bönor, andra om embryon och snäckor. De är raffinerat arrangerade som en magisk cirkel eller spiral. Det är ett viktigt verk, som inbjuder till flera tolkningar. Det kan, som framgår av katalogtexten, föra tankarna till ett strandfynd som kastats upp på land efter en storm. Cirkel- eller spiralrörelsen kan också ses på flera sätt vilket påverkar upplevelsen av verket: den kan börja utifrån och röra sig in mot centrum, eller börja i centrum och röra sig ut mot periferin, där de största föremålen finns.
En konstutställning som har som tema ”Livet” väcker lätt frågor om hur konst och liv förhåller sig till varandra, alldeles särskilt hur konstnärernas liv och deras konst är relaterade. Här finns många fallgropar, både för konsthistorikern och för konstnären. Ulla och Gustav undviker dessa fallgropar skickligt. De vågar utgå från sig själva, från sina erfarenheter och upplevelser. Men deras konst blir aldrig privat eller sentimental. De gestaltar erfarenheter som många har eller har haft och deras konst gör det på ett allmängiltigt sätt.
Ett tema som ”Livet” kan åskådliggöras och bearbetas genom att man gör bilder eller skulpturer av sådant som lever eller påminner om det som växer: embryon, graviditet, havande kvinnor, födelse. Det finns naturligtvis andra former av liv än det mänskliga: groddar, bönor, ägg, växter, träd, sniglar, katter, hästar… de växer och lever också, och deras former kan berika bildspråket. Bland Ullas många verk finns här också den fina målningen Det gamla körsbärsträdet blommar trots allt… från 1978, som dignar av blommor i olika vita, ljust rosa och blåvita toner.
Årstidernas växling påminner om livet och förändringen, liksom färgsprakande bilder av höstmotiv. Naturen har varit en stark inspirationskälla i paret Kraitz konstnärskap… Bönan, snigeln, snäckan, ägget och embryot återkommer många gånger och i skiftande former i verken. Livets kraft kan också gestaltas av en målning av ett körsbärsträd som drabbats av blixten men ändå blommar vackert, praktfullt och fantastiskt.
Orden ”skönhet” och ”skörhet” skiljer sig åt genom föga mer än en halv bokstav. Livet kan vara skönt men också skört. Båda aspekterna finns med i Ullas och Gustavs konst.
Temat ”Livet” kan gestaltas på andra sätt än genom former som för tankarna till sådant som lever och växer. Det blir tydligt särskilt i en del av de kollage som visas på utställningen. Inre skeenden och upplevelser av brustna relationer kan gestaltas av sprickor som rivits i papper, aggressioner av vassa kilar som bryter sig in i lugna ytor, känslor av frid och hopp av ägg som svävar i blå rymd.
Här har upplevelser och erfarenheter som många kan känna igen sig i bearbetats och gestaltats på ett sådant sätt att uttrycket blivit allmängiltigt. Det är konst som kommer att bestå.
Vi läser romaner, ser filmer, betraktar målningar och skulpturer inte bara för att fördriva tiden eller bli underhållna, utan också – som många framhållit – för att bättre förstå den värld vi lever i och få nya perspektiv på oss själva. Konsten återger inte det som är synligt, den får oss att se, som den schweizisk-tyske målaren Paul Klee framhöll i en av sina skrifter.
Olika generationer kan förmodligen se olika saker i Ullas och Gustavs verk. Det viktiga är inte att verken säger detsamma till alla, det viktiga är att de säger något till var och en – i ljuset av just deras erfarenheter, upplevelser, förhoppningar och farhågor.
”Konsten är en lyx människan behöver”, sade på sin tid dramatikern Berthold Brecht. Jag föreslår en varm applåd för konstnärerna Ulla och Gustav Kraitz som ger oss det vi behöver!
